Dansk författare och text:Allan Jensen
En Svensk Fullriggare på 1849 brt. 81 meter lång, byggd av R. Williamsson & Son, för R.W. Leyland & Co. 1885, där den kallades ”Grassendale”.
Fartyget såldes och byttes flera gånger, 1920 namngavs det Ernst och kort efter det såldes den för sista gången medan den låg på varvet i Amerika. På grund av 1á världskriget hade ägarna inte gett båten mycket underhåll under de senaste 6 åren. Risken för skeppsbrott var stor under kriget och man ville inte förlora mer än nödvändigt, men nu var fartyget grundligt genomgången och reparerat. Den nya ägaren var A.B. Svenska Lloyd och de fick ett bra fartyg billigt, billigt med tanke på segelbåtens sista dagar närmade sig. Den första resan för de nya ägarna var från Santos till Århus med 2800 ton oljekakor, men första världskriget var strax över och haven fortfarande minerade. Man önskade låta skeppet gå säkert från Skagen till Århus, men lotsen ansåg det var omöjligt att få en bogserbåt. Ändå fortsatte de med hjälp av lotsen att korsa Kattegat trots minfaren. Den 24 april på kvällen såg de Ernst för sista gången från Skagens fyr. Skipet korsade sedan för små segel i tuff kuling, och det misstänks att Ernst under natten har stött på en mina och sänkts med man och allt.
Trots att masterna nu har vält är Ernst fortfarande majestätisk och är man klar med målet för dyket, är det en upplevelse utöver det vanliga. Det krävs emellertid en viss erfarenhet för att få en översikt över ett vrak av denna storlek när masterna och spant är utspridda överallt. Om du följer en mast ett par gånger och du tror du vet var den går kommer du upptäckta att trott fel när du når slutet 20 meter bort. Du kanske ser något nytt på det sättet?
Bottendjupet är 46 meter och vraket sticker upp 6 till 8 meter.
10 meter av fören är avbruten och ligger ungefär 10 meter från resten. Du kan följa en stålvajer på styrbordsidan som förbinder delarna. Det är omöjligt att se fören från vraket eftersom sikten oftast inte är bättre än ca 2-3 meter. Det är en speciell känsla att lämna huvuddelen och simma horisontellt rakt ut i ingenting. Men det var chansen jag tog när det var sagt att fören saknades. Så fort jag såg den här stålvajern från en trål, som gick jag horisontellt bort från vraket, insåg jag att det var något stort i andra änden. När väl vrakdelen syntes kunde jag snabbt identifiera att det var fören. Den här tråden fastnade här, var den stora kaptenen, som alltid ligger på de stora segelbåtarna. Nu när jag faktiskt var väldigt långt från uppstigingslinan hade idén att återvända slagit mig mer än en gång. Jag hade sedan länge gått in deco. Men eftersom jag var på fören, ville jag leta efter skeppsklockan.
Utanför botten framför vraket, precis bredvid den stora spiran som fallit till botten, var det en stor rostig klump. Vid närmare granskning kunde jag se några skarpa runda kanter i klumpen, vilket uppenbarligen var brons. När jag hade fått ner pulsen, fick jag med mycket ansträngning upp klumpen på vraket, för att hämta den senare.
Klockan har tydligen suttit nära en del järn, som genom åren har svällt så mycket av rost att det nästan omslutit klockan helt. Jag har många gånger skickat en vänlig tanke till den fiskaren som drog sin trål i vraket och därigenom förbinder de två vrakdelarna.