När man ser vraket idag förstår man att det gick så fort. Många fartyg har hållit sig flytande länge efter minsrelingar, ja, vissa har till och med kunnat fortsätta resan. Men här har minan slitit upp hela stäven, fartygssidorna är utvikta åt sidorna och däcket är uppslitet ända fram till kanten av det främre lastrummet. Om man föreställer sig att fartyget rörde sig med en fart på 8–10 knop, har hålet efter den saknade stäven drivit fartyget mot havsbotten i en snabb och ödesdiger rörelse. Resten av vraket är dock ganska intakt och här finns massor av fina detaljer att betrakta. Om man kommer från den krossade stäven och simmar upp mot bryggan, ser man snart att den har tippat framåt och sjunkit ner i den underliggande våningen. Härifrån kan man på båda sidor simma bakåt under däck; däcket är borta på de flesta ställen, men tvärspant och skott står fortfarande kvar och ger intrycket av ett mycket helt vrak. Ovanpå hela midskeppsbyggnaden är det bara runt 35 meter djupt och därifrån sträcker sig dävertarna ytterligare 3 meter mot ytan. Det ser fint ut, och häruppifrån kan man se ner i de flesta hytter samt ner i det stora maskinrummet – om man nu inte blir frestad och simmar ner dit.

Fortsätter man bakåt i vraket simmar man först 4–5 meter ner och över de två bakre och nu helt tomma lastrummen; härnere är det något dunkelt i förhållande till uppe på bryggbyggnaden. Lasten av svavelkis är bärgad, så man kan se ända ner till axeltunneln i botten av vraket. Efter lastrummen reser sig vraket återigen i den mycket höga akterbyggnaden, där det finns fler hytter och stuvutrymmen som innehåller målarburkar och trossar. På övervåningen ligger toaletter och handfat i rader i mitten, och på toppen är det bara drygt 30 meter djupt. Här, där massor av ljus tränger ner, är det helt övervuxet med stora, färgstarka död mans hand (havsanemoner). Är det god sikt är det fantastiskt att se de många blanka gråsejarna simma omkring.